Detta är förmodligen det sista blogginlägget på ett bra tag framöver.

Det som jag varit så rädd för i 12 år släppte efter 3 månader av träning. Vi båda har utvecklats och för en gångs skull gick det nästan helt felfritt. Men alla framgångar har bakslag och igår kom det. Skulle precis hoppa sista hindret för att sen avsluta. Hon är alltid osäker på oxrar men tills sist hoppade hon.

Jag däremot kom helt fel och tappade balansen i luften och gled över halsen. Det fallet gjorde inte ont alls. Det var när jag skulle resa mig upp som Ramona råkar snubbla på mig och trampar mig flera gånger på bäckenet. Jag kan lova att det kändes, hon väger trots allt nästan 500kg. Men det värsta är att jag är rädd att allt vi byggt upp är borta, att vi får börja om från början. Om det ens är värt det...

Och jag är så arg på mig själv att jag inte satt upp igen och fortsatte rida, men jag kunde inte. Det var den värsta smärtan jag varit med om. Jag är inte vanligtvis den som gråter när jag slår mig, men just då var det enda jag gjorde. Jag är så rädd att allt vi byggt upp är borta. Hennes hoppglädje som var bättre än nånsin och min hopprädsla fanns inte.
Allt jag planerat som jag nu måste skjuta på. 

Jag vet inte om jag är rädd för att hoppa. Jag vet inte om hon kommer vilja hoppa mer. Men jag vet att jag kommer få så otroligt mycket att jobba med just nu. Varför valde jag att hoppa det hindret? Varför?

Ibland har jag bara sån lust att ge upp hoppningen, och just nu är en sån stund. 

Jag kommer aldrig sluta rida och Ramona skulle aldrig skada mig med mening. Det här var en olyckshändelse för att jag kom ur balans och hon missade att jag låg för nära bakbenen. Jag behöver bara tid för att orka samla upp mig och resa mig upp igen för att fortsätta. Det är allt. 

Journey – Don't Stop Believin'