Uteritt
Åkte upp till Hannas stall idag med Ramona och red tillsammans med henne och Rebecka. Var jättekul och Ramona var såååå fin att rida! Lite pigg och sket fullständigt i att vi hade kompisar med oss utan hon skulle helst gå sisådär 10 meter framför... Men annars var hon som sagt superfin, gick i form och böjde så fint på nacken och både travade OCH galopperade lååångsamt bakom dom andra, så jag är mycket nöjd!
Finaste sessan ♥
Träning & Tävling
I samband med att jag ramlade av och det blev som det blev så mådde jag väldigt dåligt psykiskt ett tag. Kände stort sett ingen mening med att träna för ingenting. Jag vet att vi aldrig kommer ut på de stora banorna för det är bara så. Det vet jag. Men jag måste ha motivation när jag rider, jag vill inte bara rida för att rida. Jag vill bli bättre, utvecklas och uppnå mål. Självklart ska det ju vara kul att rida annars är det ju ingen idé. Men nånstans vill jag ändå bli bättre och ha kul på vägen dit.
Jag känner att träna för tränare är skitbra visst, men jag tror inte det passar oss. Det blir för seriöst.Jag kan inte sitta och pressa Ramona till något hon inte klarar av än och därför känns det fel att åka på riktiga hoppträningar där dom andra redan har enormt mycket tävlingserfarenhet och välutbildade hästar. Den träningen vi var på gav mig jättemycket och jag är glad för att jag åkte dit. Men det känns som att vi måste utvecklas mer innan. Därför är jag jätteglad att dom har gjort en träningsgrupp med fokus på grunder och låga höjder på ridskolan, vilket är perfekt för mig och Ramona. Där kan vi ha kul och samtidigt bli bättre och lägga en grund för framtiden.
När det gäller tävlingar så kommer jag åka ut på Pay n Jump´s och hoppa lägre höjder för att få rutin och så att Ramona får ta det i sin takt.
Så hoppas att kunna åka på träning så snart som möjligt, då jag har vår "tävlings"debut inplanerad i slutet av september! :)
Back on Track!
Mår mycket bättre nu och igår red jag första passet sen olyckan! Hon skötte sig super och verkade vara glad att få jobba lite. Har prövat olika bett ett tag nu, dels för att variera men också för att hitta vilket bett som passar bäst till markarbete, hoppning osv. Då jag red henne för första gången igår sen olyckan så hade jag henne på pelham för att ha kontroll och kan säga att det bettet kommer jag använda i hoppningen sen. Fick mycket mer kontroll och hon drog inte iväg så som hon brukar göra, fick ihop henne mer så att säga.
Nu ska jag snart iväg och fixa stallet, sen kommer Hannapanna och rakar bort den lilla vinterpälsen som kommit :)
Ramona ska longeras idag och så kanske jag rider ut senare.
Att börja om
Detta är förmodligen det sista blogginlägget på ett bra tag framöver.
Det som jag varit så rädd för i 12 år släppte efter 3 månader av träning. Vi båda har utvecklats och för en gångs skull gick det nästan helt felfritt. Men alla framgångar har bakslag och igår kom det. Skulle precis hoppa sista hindret för att sen avsluta. Hon är alltid osäker på oxrar men tills sist hoppade hon.
Jag däremot kom helt fel och tappade balansen i luften och gled över halsen. Det fallet gjorde inte ont alls. Det var när jag skulle resa mig upp som Ramona råkar snubbla på mig och trampar mig flera gånger på bäckenet. Jag kan lova att det kändes, hon väger trots allt nästan 500kg. Men det värsta är att jag är rädd att allt vi byggt upp är borta, att vi får börja om från början. Om det ens är värt det...
Och jag är så arg på mig själv att jag inte satt upp igen och fortsatte rida, men jag kunde inte. Det var den värsta smärtan jag varit med om. Jag är inte vanligtvis den som gråter när jag slår mig, men just då var det enda jag gjorde. Jag är så rädd att allt vi byggt upp är borta. Hennes hoppglädje som var bättre än nånsin och min hopprädsla fanns inte.
Allt jag planerat som jag nu måste skjuta på.
Jag vet inte om jag är rädd för att hoppa. Jag vet inte om hon kommer vilja hoppa mer. Men jag vet att jag kommer få så otroligt mycket att jobba med just nu. Varför valde jag att hoppa det hindret? Varför?
Ibland har jag bara sån lust att ge upp hoppningen, och just nu är en sån stund.
Jag kommer aldrig sluta rida och Ramona skulle aldrig skada mig med mening. Det här var en olyckshändelse för att jag kom ur balans och hon missade att jag låg för nära bakbenen. Jag behöver bara tid för att orka samla upp mig och resa mig upp igen för att fortsätta. Det är allt.
Journey – Don't Stop Believin'
Min fina vän
Usch, nu börjar det kännas verkligt, det gör ont..
Imorgon rullar vi till atg för besiktning, och går allt som det ska, flyttar han till ett nytt hem nästa vecka..
Jag vet att han kommer att få det bra!
Skulle aldrig skicka honom vidare om det inte kändes rätt!
Allt känns helt plötsligt så tungt, min fina fina vän, är snart inte min längre...
Hämtat transporten!
Idag har vi hämtat transporten! :D Det är typ det enda jag gjort idag utanför stallet, känt mig så otroligt seg hela helgen, haha. Men red ut med Felicia och Hope förut och imorgon ska jag få hoppa honom, ska bli superroligt! :)
